27 september under en promenad lade jag märke till att det var mer kvistar på träden än löv. Och att det mörknade fortare. Skatorna vrålade och deras sång var inte särskilt vacker, det är nog den enda sången jag inte älskar. Löven på marken lyste de nästan bländade mig, de låg där huller om buller i sina varma färger. Första dagen jag hade riktigt varma kläder, tur det för plötsligt öppnade sig den ljusgråa himlen och regnet strömmade ner, jag blev våt och sökte skydd. Hösten kan ha sina överraskningar och vara ruskig. Efter en stund slutade det regna, jag satte mig ner på en bänk. Funderade och tänkte. Omkring mig var allt tyst, jag hörde endast mina egna hjärteslag, mitt inre väcktes liv, tankar virvlade liksom löven runt. I år för inte hösten bara vemod till mitt inre, utan något slags positivt flow, som gör att jag kan glädjas på ett annat sett än förr, och tycka att den är helt underbar och varför skulle jag INTE gilla hösten - den är så mycket enklare att kritisera. Så medans klockan har tickat sig frammåt och jag hann se solen som jag missat, gå ner i väst lovade jag mig att ta beslutet att gilla hösten på mitt sätt.