Såg en drama som hette Homeless to Harward på Tv och den fick mig att gråta. Ett drama från 2000 med Robert Bockstael, Kelly Lynch, Thora Birch. Regi: Peter Levin.
"At 15, Liz Murray finds herself living on the streets after her mentally ill, drug-addicted parents falter in their attempts to keep their family together. Instead of crumbling, the troubled teen clings to hope and determination, and works her way up and out of homelessness - all the way to Harvard University. This three-time Emmy-nominated film is based on an incredible true story. She was homeless at 15, but by the age of 19, Liz Murray was attending an Ivy League school. And by 22, she was helping to create a TV movie based on her life. Yet in spite of her awe-inspiring accomplishments — and the fact that celebrities such as Thora Birch and Kelly Lynch are singing her praises — Murray couldn't be more humble or friendly, making her that much more amazing. So imagine our excitement at snagging a lunch date with Murray and sitting down for two hours of great conversation. Read what she had to say about watching "Homeless to Harvard: The Liz Murray Story," writing an autobiography and her dreams for the future."
Att se vad hon fick genomgå och att möta hennes situation, grep tag om mig inte bara en gång utan gång på gång under programmet. Imponerad över hennes kämparanda och livsgnista. Trots det hon går igenom i en tuff situation kämpar hon. Ett drama som berörde mig så starkt. Tårar, rädsla, spänning men också leenden över mina läppar när jag trots hennes tårade ögon såg ljusglimten där. Det slår mig hur stark ordets kraft är på gott och ont. "Hon var väl inget att bry sig om". Men det fanns de som visste bättre, vågade och gav Liz chansen.
Liz var mamma till sin mamma. Ändå fanns hon kvar vid sin mor. Och älskade henne efter hennes bortgång. Din far var inte den pappan du behövde. Ändå säger du: jag älskar dig pappa. Du grät över din familjs situation, du fick klara dig själv och gör så fortfarande, men du är inte arg, inte bitter, du är en överlevare.
Jag sitter framför tv; n jag gråter hejdlöst, men det är inga ledsna tårar, det är glädjetårar. Över dina viljebeslut att lyckas. Ditt vackra leende i slutet av dramat träffar mig rakt in i hjärtat.
Jag tänker på sånt i mitt liv som passerat. Ja sörjer en förlorad tid. En förlorad barndom. Ja sörjer en hel massa. Men jag är som du kommer alltid tillbaka. Jag vet att det bara är minnen och jag vet att det inte är idag. I dag är en annan dag, en annan tid. Jag kan aldrig helt bli fri. Sin bakgrund glömmer man aldrig. Jag kan aldrig räkna med att känslorna ska försvinna för alltid, från en vilsen bakgrund utan karta och kompass. Men jag vet som du att även om det regnar minnen på mig ibland och ögonen tåras. Ta en dag till... - Och tänker att allt inte är svart eller vitt.
När livet gör sig påmint är Gud som är livet, min inre backup, en tro som får sitt uttryck i kärlek, vågar och öppnar för möjligheter med den inre backupen och vänner lever jag vidare……
2 kommentarer:
Ja, det är något särskilt med program som rör vid en.
Kram!
Jag gråter med dig, vännen, när jag läser ditt inlägg. Gråter med alla er som inte fått växa upp i ett tryggt hem med en far och en mor och syskon i närheten att älska och bråka med. Gläds och förundras över styrkan och ljuset i era ögon. Tack för vad ni ger alla oss trygghetsbarn ... en tro och ett hopp i den ensamhet som vi alla bär inom oss.
Skicka en kommentar