Regndag

Vi är där nu, slutet av september skarven mellan sommar och höst. Det är när värmen tagit slut och längtan efter nästa års sommar sätter in. Jag lyfter blicken för att se vad vädret är på väg. Jag blir smått panikfylld –och får en slags dysterhet i mitt inre men tvekar dock inte att sätta mig till doms över den. Och tänker efter det har inte varit den finaste sommaren direkt. Det var en hel del regn. En typisk svensk sommar är ju precis så –några enstaka veckors värme. Men inget väder hindrar mig att göra någon aktivitet omöjlig. Jag kan till exempel ta mig ut till en sönderstampad gräsplätt i Rålambshovsparken och lyssna till högljudda barnfamiljer eller ta mig ut på valfri uteservering mellan Gamla Stan och Slussen. Det gäller att komma på olika sätt att ladda om inför vintern på bästa tänkbara sätt, som att se solen som spelar sitt skuggspel över en vägg. Medan jag följer skuggorna, låter det som att allt ska falla sönder och samman under det att åskan ur ett moln förvandlas till nått som liknar ett vulkan utbrott. Jag tar skydd under ett stort träd, det gör således en till person. Vi kommer in ett samtal om renhet. Emedan det droppade från löven på mig och vattnet rann runt omkring oss, slog det mig att hur mycket det än regnade, kunde ingen bli rentvättad i det inre trots dyblött hår. Till sådan rening behövs strålar av ljus… För mig är de strålarna Gud. Jag fortsatte säga… Ditt liv återspeglar ditt inre... Efter en stund avtog skyfallet och det luktade regn och fräscht. Oj säger personen jag måste dra vidare jag glömde bort att jag skulle på en föreläsning, han säger tack för pratstunden och till-la jag fick en ny syn på det med Gud.

Så blev en regndag i slutet av september, och fast jag känner att Gud belyser mitt inre så visst kan jag få panik över vintern, men jag har koll på det.